Idag när jag var i skolan så ringde mamma till mig och sa att hon, efter ett samtal med veterinären, kommit fram till att vi ska ta bort Isolde. Hon frågade om jag ville vara med. Sanningen är den att jag helst skulle slippa, har man inget minne av det så har det inte hänt på något vis. Men jag vet att jag skulle ångra mig om jag inte får säga hejdå ordentligt. Så jag svarade att det vill jag men att hon inte ska pinas att leva några dagar till bara för att jag ska vara närvarande. När jag lagt på luren så var det bestämt att på lördag ska vi ta bort henne och begrava henne på stugan bredvid min kusins hundar.



Hursomhelst så ringde mamma för en stund sen igen och sa att Isolde hade så ont så att de hade bestämt att veterinären skulle komma på en gång och ge henne sprutan. Hon hade så ont när pappa skulle ut med henne och veterinären hade bara tid nu medetsamma eller i morgon och ingen vill pina henne att leva längre än hon måste. Så när jag kommer hem på fredag så finns det ingen Isolde mer, hon kommer inte att skälla som hon gjort i de nio år vi haft henne och hon kommer inte att komma och möta mig vid bilen för att hälsa. Och just nu medan jag sitter och skriver det här så kanske Isolde drar sitt sista andetag där hemma.