I helgen så var jag hem igen, som jag varit så många helger förut, men den här gången möttes jag inte av någon liten orange vovve i dörren. Det fanns ingen kudde eller filt under köksbänken hemma som brukade vara Isoldes plats, matskålarna var borta och i soffan i vardagsrummet så var lakanet borta där Isolde brukade ligga. Det var så konstigt städat hemma hos oss, flrut kunde man alltid se hundhår på golvet hur noga det än var städat, men nu är golvet helt rent och tomt från hår, det finns ivarjefall inga Isolde hår där. Men i min bil så finns det fortfarande Isolde-hår från när jag var med henne till veterinären och de ska jag aldrig dammsuga bort tror jag, jag hittade lappen som mamma skrev till veterinären om Isolde så att jag inte skulle glömma något men den slängde jag ivarjefall bort. Hemma på väggarna i mitt rum så lade jag plötsligt märke till blderna på Isolde, även här i Uppsala har jag några bilder som jag inte har tänkt på att de hänger där. Men nu när hon inte finns längre, så är jag glad att de gör det.

I lördags så var jag ensam ut till Isoldes grav och tände ett ljus i lyktan jag köpt. Det var jobbigt och ledsamt. Det var bara som en stor jordhög ännu med en massa stenar, men vi ska nog fixa det finare där bara jorden sätter sig. Mamma hade tryckt ner en kvist i marken som hon hängt en namnskylt i som jag gjort för länge sen. ISOLDE står det på den med stora, färgglada bokstäver och hon hade även skrivit dit hennes årtal, 1999-2008. Jag sa att vi saknar henne så himla mycket och att det är så tomt utan henne. Men nu behöver vi ivarjefall inte oroa oss för att hon har ont någonstans, synd bara att hon inte fick vara hos oss längre.

Vi har förlorat en liten trofast vän, som lika gärna hade kunnat vara människa och jag funderar på att jag tänkte, förra söndagen när jag for hemifrån, att det kunde vara sista gången jag klappade Isolde och sade hejdå. Men jag hoppades ju såklart att det inte skulle vara så, men jag hade fel.